Det 60-tals präglade Kista torg har byggts om för så där 25 miljoner kronor till något ganska sterilt med tunga granithällar, trappor, murar,ramper och torgbeläggning med smågatsten samt en inramning med lindar.
Torgets gamla konstnärliga utsmyckning har i stort sett behållits även om en del av symboliken har försvunnit. Olle Nymans spännande skulptur, ”Stenkvinna”, har lyfts fram ur skuggorna och fått en mera framträdande
plats i trappkomplexet. Dammen med Bertil Johnsons kulptur ”Ljusträd” har flyttats något och därmed har också en del av tankarna kring det gått förlorade. Det man ville åtgärda med torgombyggnaden var: Minska biltrafiken
(det har det inte gjort), träd som inte växte (sant, den enda verkliga förbättringen), dålig belysning (det är inte bättre nu),inget vatten i dammen, (berodde enbart på dåligt underhåll... och det är inte bättre idag), ytor som lutade
ner mot gallerians entré och som var svåra att använda (knappast något boende i Kista tyckte var något problem),otrygga baksidor ner mot bussterminalen (ingen märkbar förändring), dålig lukt (bättre), få ytor för
uteserveringar (det är inte fler serveringar idag), ingen entré till biblioteket (för vem var det ett problem?), inga skärmtak vid ingångarna (varför skulle det vara nödvändigt?.
För balansens skull, några saker har blivit bättre: Ombyggnaden ledde t.ex. till att knarkhandeln vid gränden intill kyrkan har flyttat någon annanstans.

Bertil Johnson, som var 1:e arkitekt i Stockholms stad fram till 1992, berättar att det gamla torgarrangemanget skulle kommunicera bilden av ett ljusträd som tränger upp genom marken, spränger asfalten varvid ringar bildas runt omkring (de vita
koncentriska cirklarna som finns kvar). Fontänen omgavs av ett antal ljuspollare, som dock inte finns kvar. De hade en infattning av prismaformad akrylglas som skulle föra tankarna till något av moderna kristallkulor för den då framväxande kiselindustrin.